En rad studier och stora forskningsprojekt har genomförts för att närmare kartlägga dyslexins biologi, hjärnans funktion och struktur hos dyslektiker, karakteristiska kännetecken vid dyslexi, lässvårigheternas beständighet och effekten av åtgärder. Det finns inte plats att redogöra för allt detta här, men om du är intresserad hittar du aktuella referenser längst ner på sidan. Dessa studier har upptäckt att dyslexi är genetiskt bestämt1, vi vet att MRI (Magnetic Resonance Imaging) har avslöjat avvikelser både i förhållande till hjärnans struktur2 och funktion3 hos personer med dyslexi, och forskare är eniga om att svårigheterna resulterar i underliggande fonologiska brister4.
Det är dock viktigt att understryka att även om dyslexi är ärftligt, så är det en genetisk disposition för dyslexi man ärver – inte själva svårigheterna. Därför bidrar miljöfaktorer i hög grad till att bestämma i vilken utsträckning dessa dispositioner ska ge utslag i manifesterad dyslexi. Information om genetisk disposition bör likaväl tas på allvar. Studier har visat att om äldre syskon har dyslexi är det ca 30% sannolikhet att även yngre syskon har dyslexi. På samma sätt är risken att utveckla dyslexi mellan 30-50%, om någon av föräldrarna har dyslexi!